| RSMH Livet |  | | Göteborg |
| |
|
Publicerad:
G-P/Debatt 11 oktober 2010
Replik skriven av Hannes Qvarfordt, intressepolitiskt ombud i RSMH Livet
Debattartikel: verksamhetschef Jan Svedlund, SU/psykiatri länk
Omflyttningar ger sämre vård
Verksamhetschefen vid Sahlgrenskas psykiatri, Jan GSvedlund, talar mot bättre vetande, när han påstår att patienterna erbjuds god vård, trots drakoniska nedskärningar i anslagen, skriver Hannes Qvarfordt, föreningen RSMH Livet, i en replik.
Inom all vård har kontinuitet och en upparbetad, förtrolig relation till behandlaren väsentlig betydelse för behandlingsresultatet. I psykiatrin är det själva kärnan i verksamheten.
Patienter i psykiatrin kan inte flyttas runt mellan mottagningar och behandlare utan att det får direkt skadliga följder för patienternas återhämtning. En överföring av patienter från specialistpsykiatrin till primärvården – eller från det nedläggningshotade Mellanvårdsteamet till andra mottagningar – innebär just sådana skadliga avbrott i behandlingsrelationerna. Vid varje byte av behandlare tvingas patienten börja bygga en ny relation. Man kan med fog säga, att hela behandlingen startar om från noll.
Införandet av vårdvalet har därutöver inneburit att den psykoterapeutiska och beteendevetenskapliga kompetensen har avrustats inom primärvården. I praktiken har vårdcentralerna knappast mer än korta besök för förskrivning av läkemedel att erbjuda, vilket inte tillnärmelsevis förslår, när man skall möta behoven hos långtidssjukskrivna psykiatripatienter. Sammantaget innebär det alltså en dubbel försämring av vården för dessa patienter. De tvingas bryta sina upparbetade kontakter och de erbjuds inget mer än pillerförskrivning.
Inte heller den slutna, psykiatriska vården går fri från nedmontering. Det finns i dagsläget ett förslag om att antalet psykologtjänster inom slutenvården skall skäras ned till hälften. Detta strider både mot Socialstyrelsens riktlinjer och mot den kamp för tillgång till psykoterapeutisk behandling, som brukarrörelsen har fört i många år. Bristen på sådana behandlingsmöjligheter har i själva verket länge varit ett väsentligt större problem, än den annars så omtalade bristen på psykiatriker.
- - - - - -
|
|
| | |
|
| | |
|
|