Anhöriga skuldbeläggs inom psykiatrin

Den ifrågasatta behandlingsformen ECT har åter kommit i fokus. Det har kommit till allmänhetens kännedom att det speciellt vid långa behandlingsserier kan finnas risker för bestående minnesstörningar, men att man inte vet hur vanligt det är med allvarliga problem av det slaget. Psykiatrin har kritiserats för att man undanhållit patienter och anhöriga information om att dessa risker finns. En markant ökning av antalet behandlingar har skett under innevarande decennium, helt utanför myndigheternas (Socialstyrelsens) kontroll. Men det har också framkommit att man från psykiatrins sida ofta övertalar anhöriga, som iklädes ansvar för ECT-behandlingar. Detta har inte debatterats alls. Jag vill därför lyfta det.

Psykiatrin i Sverige är uppbyggd runt den biologiska förklaringsmodellen. Det innebär att en direkt påverkan av hjärnans funktioner genom mediciner eller elektricitet anses ge överlägsna behandlingsresultat. Den biologiska förklaringsmodellens behandlingsmetoder lämpar sig väl att utvärderas i enlighet med SBUs (Statens Beredning för medicinsk Utvärderings) instruktioner. Eller med andra ord, de lämpar sig väl för att evidensbaseras. Att alla medicinska insatser skall vara evidensbaserade har under senare år blivit ett allt starkare krav. Men när det gäller ECT så är effekterna på minne och kognition i ett flerårsperspektiv alltför dåligt undersökta för att man med (vetenskaplig) visshet skall kunna säga att man vet något. Det innebär att tillräcklig evidens för biverkningar saknas, för ECT.

ECT framställs i debatten, liksom för de anhöriga i en akut situation, som ett sista alternativ först när allt annat redan prövats. Att det egentligen inte är så i nuläget, visas av att man på kortare tid än under loppet av tio år mer än fördubblat behandlingsfrekvensen. De svåra fallen har inte fördubblats. Om patienten är djupt deprimerad kan ECT komma att framhållas, men också i andra fall.

Om patienten själv inte önskar ECT-behandling, men psykiatrin anser att den skulle gagna, så försöker man ofta att övertala den anhörige att tillstyrka behandling. Den anhörige hamnar då i en orimlig sits. Å den ena sidan krävs det av henne att hon skall gå emot sin egen anhöriges (patientens) mer eller mindre tydligt uttalade vilja, något som man normalt sett inte vill göra. Men å den andra sidan ser den anhörige med medlidande patientens eget stora lidande, som hon till varje pris vill bespara henne (och sig själv) om det går.

Om den anhörige går med på ECT-behandling så kan det hända att patientens eventuella ilska eller upplevelse av svek och sorg, som kan bli en följd av att hon övertalas till behandling mot sin vilja, riktas mot den anhörige som tillstyrkte- eller som lät bli att stötta patienten i hennes motstånd mot behandlingen. Att ett missriktat utdelande av ansvar såsom skuldbeläggande av den anhörige, kan ske och sker, är förståeligt men samtidigt ytterst beklagligt, då det innebär ett ifrågasättande gentemot dem som står patienten närmast. Detta i ett läge då hon behöver sina anhöriga som bäst!

Att det finns så få andra sätt att bedriva psykiatri, än att utöva kemisk eller elektrisk påverkan på hjärnan, beror inte på att det inte finns andra metoder, utan på att andra metoder håller på att utmönstras. De anses sakna evidens. Att evidens fortfarande efter 70 års användning saknas för elbehandlingens långsiktiga biverkningar spelar uppenbarligen ingen roll i sammanhanget. Att det finns evidens för att elbehandlingarnas effekter oftast är kortvariga struntar man också i.

Varför är det så?
De statistiska metoder som är nödvändiga för att kunna fastställa en behandlings evidens måste helt bortse från den enskilde individen och hans unika situation. Vid en undersökning enligt SBUs kriterier måste man för jämförbarhetens skull förutsätta att den enskilde individens upplevelser, verklighetsuppfattning och livserfarenheter antingen är likadana som alla andras med samma diagnos eller helt bortse från att dessa alls kan ha med individens lidande att göra. Kravet på evidens innebär med automatik att svårigheterna vid en utvärdering ökar ju längre ifrån den biologiska förklaringsmodellen man kommer och ökar ju mer man närmar sig den unika individen.

Därmed har man från myndigheternas sida redan från början beslutat att den biologiska förklaringsmodellen skall ha ett försprång. Elbehandling, som innebär att man skickar ström in i huvudet för att framkalla epileptiska anfall, utan att ha tagit reda på de långsiktiga biverkningarna, är naturligtvis inte evidensbaserad i någon mening. Men metoden kommer ändå att fortsätta att användas. Det handlar om den biologiska modellens makt och grepp över såväl psykiatrin som Socialstyrelsen.

Att lösa de påträngande och tunga existentiella problem som patienten själv förklarar sitt lidande med, genom kemisk eller elektrisk påverkan av hjärnan, är så långt ifrån en individanpassad och respektfull behandling som man kan komma. En psykiatri som med stöd av ett tvivelaktigt evidensbegrepp betraktar sina patienter som biokemiska cellpåsar, eller som elektriska motstånd, är inte värd förtroende. Och de anhöriga tvingas stå där med en skuld som psykiatrin borde vara den som betalar.